20 SEPTEMBER 1960

DRÖMJOBBET-BILEN-DRÖMKILLEN!
   Tänka sej, jag fick drömjobbet, vann bilen för 2:- men skulle jag hitta min drömkille som skulle vara mörk med bruna ögon. För visst kan drömmar gå i uppfyllelse.

   När jag som vanligt steg av tunnelbanen vid Farsta stod en dam och sålde lotter. Jag kände mej på ett strålande humör och sade hej till damen.
- Ska du inte köpa en lott? frågade hon.
- Nja, jag vet inte, har du några bra vinster att erbjuda?
- Javisst har jag det. En ny Opel Rekkord på vinstlotterna och även en mindre bil på nitlotterna.
- Ja kör till då, men bara en sade jag och tog fram 2:-.
Det var en vinstlott med nr 1198 och på luckan stod att läsa: lägsta vinstvärde 15:-.
- Där ser du, sade damen du förlorade i alla fall inte.
- Ska du inte ta en lott till?
Jag har väl alltid haft en liten speljävul i mej så så varför tveka. Sagt och gjort, jag tog en lott till men det var en nitlott. Men vad gjorde det där fanns också fina vinster att hämta. Jag sade hej till damen och hon önskade mej lycka till vid dragningen i september.

    När jag kom hem sade jag till Gun min hyresvärdinna i Farsta, hon var hemmafru med tre pojkar och en flicka. Hennes man jobbade på Fylgia försäkringar. Vi brukade fika och då berättade jag för henne om lotterna som jag köpt. Jag passade på att invagga henne i mina drömmar och framtidsplaner. Att nu har jag köpt lotter och ska vinna en bil så det lika bra att jag anmäler mej till Södertörns Bilskola. Jag arbetade på en restaurang inne i stan och varje gång jag kom till tunnelbanan vinkade tanten med lotterna men jag stod på mej och köpte inga fler. 

   När vi tömt den femte kaffekoppen ringde jag bilskolan och anmälde mej, fick löfte om att börja redan kommande dag. Gud så spännande, att få köra bil inne i Stockholm, gode tid hur skulle det gå.

   En gång under mina 22 körlektioner fick bilskolläraren tvärnita, det var när jag vi Slussen körde mot rött ljus.
Då satt min lillasyster med i baksätet för hon var hos mej på besök på sitt sommarlov. Det gick bra i alla fall.
Körlektionerna var på 45 min. 

   Nästa kväll satt jag på körskolan med nyinköpt teoribok, block och penna. Jag läste frenetiskt och hade 3-4 körlektioner i veckan. Våren gick så fort och den 6 juli 1960 tog jag mitt körkort men glans. Det blev uppkörning på Kungsholmens kullerstensgator, en runda på 10 minuter.

   När jag kom hem sade jag till Gun: - Där satt det, nu ska jag bara vinna den där bilen också.
- Ja du är rolig du Git sade hon, jag ska hålla tummarna för dej gumman.

   Mitt största intresse har ju alltid varit sången och musiken. Har stått på scenen sedan jag var 7 år. Premiären var hemma i Hagfors Folkets Park. Men den stora drömmen var att få vara sångerska i orkester på heltid.I Stockholm sjöng jag lite sporadiskt på olika restauranger för att få bättre rutin. Kanske skulle den stora chansen komma en dag.

   Det blev Lorry i Sundbyberg, Nalen och Fiesta på Sturegatan. På Lorry hade de en tävling som hette "Nattsudd" den som vann där fick komma till Fiesta i två veckor och vara gäst. Jag vann den tävlingen och träffade då Gunnar Wiklund, vi sjöng tillsammans på Lorry och Fiesta. Gunnar tyckte att jag skulle göra ett provband och lämna in på artistförmedlingen. Han sade att du har en sådan fin röst så du har jobb inom en vecka. Gunnar han trodde på mej!

   Jag ringde upp musikproducent Håkan Elmquist på "Sauthurn Music" och bad att få göra ett provband. Det fint och Håkan kompade mej på piano. Jag sjöng in
Midnattsolen, Alla andra får varann, lämnade bandet till Lennart Ahlbom på artistförmedlingen. Det tog tre dagar så ringde Lennart och undrade om jag var intresserad av att flytta till Skåne. Det kommer upp en kapellmästare Ulrik Wittman från Kristianstad. Han söker en sångerska till sin Hammondsextett.
Överlycklig svarade jag jaaa!! Det var ju klart som korvspad att jag ville ta den chansen. Tänk att bara få sjunga, vilken dröm. Han kommer upp i morgon den 19 september då kontaktar han dej.

  Jadå, det gjorde han och vi bestämde att träffas inne i stan på artistförmedlingen. Jag tyckte genast om Ulrik och hans fru som var med. Jag berättade att det fanns ingenting i storstaden som band mej, att jag var villig att flytta. Att bara få ägna mej åt sången.

   Men mitt provband fanns där utan på grammofonbolaget Decca. Deccas man hade lyssnat på mitt band och tyckte att jag hade en mycket bra röst, att jag var ett ämne för en eventuell skivinspelning. Vi körde till Decca där en man i 40-årsåldern svarade att vi kan inte spela bandet för vi har lånat ut vår bandspelaren till Margaretha Kjellberg. Det gör ingenting sade Ulrik jag har min nya Philip Stereo med mej i bilen. Vilken lycka, tänk att det finns så förutsenned karlar. Vi satte i det lilla rullbandet och Ulrik lyssnade till halva Midnattsolen och sade: - Git, jobbet är ditt om du vill ha det. Du sjunger ju fantasktiskt rent och klart. Punkt slut. Ja men bandet vill jag har kvar sade Decca-gubben? Det behåller Git om du vill henne något så får du kontakta mej i Skåne sade Ulrik. Morsning och goodby!

Tillägg den 9 september 2013. Idag ligger "I Midnattsolens trolska land" med mej och Håkan Elmquist på youtube. Välkomna in och lyssna.

   Vi körde till Fiesta, åt en jättegod middag, skrev ett profisoriskt kontrakt tills vidare. Vi skriver ett riktigt när du kommer till Skåne om några veckor. Ulrik och hans fru körde till Skåne, jag tog spårvagnen ut till min bror i Solna. 
                        Den 20 september 1960.
   När det var dags för kvällfika hade min svägerska bakat en tårta. Jag undrade vad förståss om de firade något särskilt. De kunde ju inte veta något om mitt nyskrivna kontrakt? Då säjer min svägerska: -Men lilla jänta du fyller ju 22 år idag, har du alldeles glömt bort det? - Ja det hade jag verkligen gjort! Vem tror ni skulle komma ihåg en sådan bagatell när man nyss har skrivit ett långtidskontrakt som sångerska i Skåne!!!
Alla häpnade av den stora nyheten och jag var så lycklig. Tror jag dansade på moln. Den kvällen hade jag svårt för att somna. Var uppe och drack mjölk, det hade mamma gjort när hon hade svårt att sova.

   Dagen efter åkte jag med min hyresvärd in till stan, bad honom stanna vid en tobaksaffär. Nu hade väl dragningslistan kommit ut på hennes lotter. Jag köpte listan men på vägen ut kunde jag inte stilla min nyfikenhet utan smygtittade. Döm om om min förvånging när jag får syn på förstan numret. 1198.

   Vinst nr 1. Opel Rekord 1969 års modell, lottnummer 1198. Jag fullkomligt vrålade till Bertil som satt i bilen:- Det numret har jag, jag har vunnit en ny bil. Det glädjeskriket hördes säkert över hela Kungsgatan. Efteråt fick hon höra av hans fru att jag hade nästan kramat ihjäl hennes man. Han överlevde och de delade min glädje. Vad var det jag sade Gun? Först körkortet, sedan bilen för bara 2:-, det Ni!!!! Tänk att på nitlotten var jag bara ett nummer ifrån en tjusig teservis. Haha!

   På kvällen ringde jag upp Gunnar Wiklund, berättade om kontraktet jag har skrivit tack vare honom. Sedan sade jag: - Det är inte allt, jag har vunnit en ny bil också för bara 2:-. Gunnar höll på att svimma, och jag undrade om han ville hjälpa mej att hitta allt som hade med detta att göra. Det gjorde han så gärna, klart som tusan jag ställer upp för dej Birgitta, det vet du till 100%.

  Nu var jag en "pinne" först ringa till mamma och syrran sedan till min nye arbetsgivare Ulrik. Mamma undrade förståss vad som stod på, har du vunnit en sångtävling eller en moped. Nej sade jag, skicka iväg syrra och köp Expressen så får du läsa om mej. Ulrik tyckte det var fantastiskt vilken turflicka du är, kom snart ner för vi behöver dej verkligen. - Ja sade jag, nu slipper jag ta tåget, jag kör med egen bil. Det blir bra träning, 55 mil till Skåne.

   Efter ytterligare några dagar ringde Ulrik och berättade att nu står här en liten lägenhet med pentry och ett varmgarage och väntar på dej. Så skynda dej och kom du är hjärtligt välkommen.

    Den 5 oktober 1960 tog jag adjö av min brors familj och naturligtvis alla goda vänner. Vi middagstid körde jag från Solna och vägen till Skåne var lång och dryg. Bilen var fullastad av blommor kläder speglar mm. Resten av möbler gick med lastbil.Bilradio hade jag ingen så underhållningen fick jag själv stå för. Det
blev också bra träning för jag hade ca 70 låtar att träna in och jag har aldrig stått på scen och sjungit efter papper. Kan man inte texterna så sjunger man inte med känsla och inlevelse.

   Ju längre dagen led mot sitt slut ju längre bort ifrån all bebyggelse. Det regnade och var så mörkt. Kom fram till Hässleholm men när jag kört igenom stan trodde jag att jag hamnat mitt i urskogen. Vägskyltar var det inte mycket med på 1960-talet, var dom tabu då? Men kurvor och grusvägar var det gott om. Kaniner var det massor av. Regnet vräkte ner över Skåne och jag satt nästan och blev mörkrädd. Jag tänkte i mitt stilla sinne: -Vad har jag gett mej in på? Det fanns inga hus, ödemark överallt. Var har jag hamnat, var det här rätta vägen till Broby???  Jag stannade 4 gånger och frågade folk om jag var på rätt väg. De svarade alla ja.

   Den sista gården som jag gick in och frågade på tittade misstänkt på mej. De svarade i alla fall att det var bara 3 km kvar. Äntligen var jag framme men fick fråga ett par gubbar vid affären var Ulrik bodde.  Hans fru blev så glad när jag kom, hon hade väntat hela kvällen och varit så orolig. Ulrik var inte hemma, har var ute med orkestern. Vi fick verkligen chansen att lära känna varandra och hon var så rar och omtänksam, gästvänlig till tusen. Hon lagade dessutom världens godaste mat. Vi hade en helmysig kväll medan vi väntade hem hennes man och min blivande chef.

   Fredagen den 14 oktober 1960 hade jag premiär i Glimåkre Folkets Park. Jag hade i veckan drabbats av världens jäkla förkylning. Jag satt med Oleum Baceleum i ett varmvattenfat och en handduk över huvudet. Med hjälp av hostmedicin och näsdroppar gjorde jag ändå stor succé. Att vara sångerska i ett dansband var arbetsamt och slitigt. Speciellt med alla resor, men jag  stortrivdes från början. Alla killarna var så vänliga och rara emot mej. Det sades att jag  lyste upp hela orkestern inte bara med min sång utan för att jag var smakfullt klädd. Jag sydde nästan alla mina scenkläder själv och bytte gärna 2-3 gånger i pauserna. som mest spelade vi 245 spelningar på ett år. Det kändes, för jag sjöng många låter per kväll.

   Åren gick och på sommaren spelade vi ibland varje kväll i många veckor. Det var ändå de bästa åren i mitt liv. Tills en kväll då hon föll pladask för sin drömprins.
Han satt i min trappuppgång en natt när jag kom hem
från en spelning och tryckte på lysknappen. Vid sin sida på trappsteget hade han min grannjänta. Fy fasen det höll på att skrämma livet av mej.  

     Så blev vi bekanta 1962. Min drömprins saknade både slott och en vit springare, men som sagt har var snygg, mörkhårig med mörka bruna ögon. Det konstiga i den här historien är att när jag kom till Broby denna mörka oktoberkväll 1960, det sista huset jag stannade vid och frågade efter vägen, i det huset är Nisse min man född.

   Javisst kan drömmar gå i uppfyllelse om man har tur och det hade jag, om än det tog sin lilla tid.

   Vi fick aldrig några barn men vi har haft 4 gudomliga Bostonterrier sedan 1968.
Idag är det fredagen den 27 maj 2011 och om en månad har vi 45-årig bröllopsdag.

Git Elfwing-Olofsson